tobbbee

Denna blogg, likt mitt liv, går i vågor.....
Den har hadlat om massor olika saker.... den har vait aktiv, den har varit inaktiv, de har varit liv och det har varit död!

Återigen, känner jag ett behov av att rensa ur lite. Göra de möjligt för folk att igen följa min vardag, mina tankar och mitt liv.

En snabbuppdatering.... dem brukar jag gilla.

Bor: Ja de gör jag, adress är något oklar. Tönsbergsg, jobbet och nu för tiden en hel del hos flickvännen.
Familj: Oja, lika stor som tidigare.... om inte större. Flickvän med son har kommit in. Jag älskart, de är vackert. De är lika svårt som tidigare. Kärlek och samliv är de vackraste livet kan erbjuda mig. Men ack så svårt de är ibland...
Bil: NEJ....
Jobb: Som fan!
Fotboll: Moderklubben Karle IF ( Herr div4) är numer min arb. givare på fritiden


Resten kommer väl framöver....

I sommars gick jag runt, i min enkelhet. Slappa, levde så som jag vill leva de.. nästan. Fortfarande var jag singel, där var det problem jag kände under sommarens inledande månader. Behovet att någon att del vardagen hade sakta men säkert växt fram hos mig. En tillvaro där jag inte längre sitter själv, en tillvaro där jag får dela dem goda och dem mindre goda tillfällena och ögonblicken med blev något jag verkligen ville ha..... Men leta de går väl inte eller.....?!

Aja, jag både letade och inte letade. Jag förväntade mig inget och jag var inte överdrivet aktiv i min jakt. Bara lite...

Ett Hej, blev snabbt till en önskan om att veta mer, blev till en träff, blev till fler träffar, blev till flickvän.... fort har de gått! Bra ÄR det, men fortfarnade lika svårt!

Jag vet nog att jag är bra. Men är det tillräckligt?
Mina erfarenheter och mitt självförtroende säger mig att jag inte är tillräcklig....

Jag är kär, jag bli intensiv, jag älskar! Är jag för mycket?
Jag är rädd för det. Eller jag snarare livrädd för att göra fel. Säga fel saker eller bara vara för mycket... Balansgången är svår, like hell.

Jag är osäker! Inte på mina känslor, inte på någon annans heller... Men jag är osäker på att vara pojkvän. Jag försöker, försöker vara mig själv. Försöker älska livet. Försöker vara bra, försöker göra rätt. Gör jag det? Nja, inte iallafall. De gör nog iofs ingen annan heller... men ändå så nervös.

Jag är helt på de klara med vad jag känner, vart jag vill, vad jag tänker. Men lika säker som jag är på det, lika osäker är jag på vägen dit. Jag ser de framför mig, målet syns men inte vägen!
Vägen ska hittas, gärna tillsammans... ogilar att orientera själv!